Jag såg mitt och killarnas hus.
Med en konstig känsla så fortsatte jag springa.
Jag sprang allt jag orkade.
Ända tills allt blev väldigt suddigt.
Sen började springa långsammare.
Fast jag ville springa fortare men det var som om benen inte lyssnade.
Jag blev långsammare och långsammare och sen kände jag den hårda grusvägen.
Jag föll ihop och allt vart svart.

Harrys perspektiv:
- Liam! Skrek jag.
Jag hade sett Liam bära på Samantha.
Jag hade också sett Liam falla ihop.
Jag såg allt genom vardagsrumsfönstret.
Snabbt tog jag på mig mina skor och sprang ut.
- Samantha! Skrek jag.
Louis och Niall sprang efter mig.
Jag sprang fram till dem.
Samantha låg på mage och Liam låg på rygg.
Först trodde jag att Liam var medvetslös men det var han inte.
Eller i alla fall inte längre.
Han hade svimmat och sen vaknat.
Han andades snabbt och tungt.
- Sa-Sama… fick han fram.
Utan att säga nått så vände jag på Samantha.
Jag fick en chock när jag såg henne.
Hon var alldeles blå.
- A-amb-ambu…
Även fast Liam inte kunde få fram hela ordet så visste jag att han menade ambulans.
- Ska jag ringa? Frågade jag.
Liam skakade på huvudet.
- Ja-jag har r-ringt, sa Liam med smärta i rösten.
Jag nickade och kollade på Liam.
Han bet ihop.
- Har du ont? Frågade jag.
Han nickade och pekade på magen.
- Försök andas normalt Liam, tror du att det är njuren? Frågade jag lungnande.
Han nickade och sen såg jag några tårar rulla ner för hans kinder.
Jag kollade på Niall som satt bredvid Samantha.
Han skakade på henne.
- Jag hjälper Liam ifrån vägen, sa Louis och lyfte upp Liam.
Louis la ner Liam vid vägkanten och satte sig vid honom.
- Ä-är hon död? Fick jag fram.
Frågan var som en viskning.
Niall letade efter pulsen på hennes hals.
- Jag vet inte, sa Niall med en svag röst.
Jag tog hennes arm och kände efter pulsen.
Den var där.
Mycket svag.
- Hon har fortfarande puls, fast den är mycket svag, sa jag.
Niall såg gråtfärdig ut.
Han tog några djupa andertag och lyfte upp Samantha och la henne bredvid Liam på vägkanten.
Jag kände på Samanthas puls igen.
Den var nästan borta.
Den försvann mer och mer.
Med en aning panik så började jag ge henne hjärt och lungräddning.
- Hennes puls är lite högre, men fortfarande svag, sa han med en orolig ton i rösten.
Jag fortsatte.
- Samantha, kom igen, viskade jag medans jag tryckte mina händer mot hennes bröstkorg.
Hon hostade till.
- Du klarar det, stanna vid liv snälla du, viskade jag igen.

Nialls perspektiv:
Jag fattade inte vad som hänt.
Liam verkade ha problem med njuren och Samantha var i stort sätt död.
Allt var så konstigt.
Liam kunde knappt prata.
Han hade verkligen ont.
Men han hade sagt nått om sjön och att springa.
Harry fortsatte ge Samantha hjärt och lungräddning medans jag höl koll på hennes puls.
Den gick uppåt och neråt.
Men den var fortfarande inte normal.
Den fanns där men den var svag.
Det här kanske var slutet för henne?
Men varför?
Vad har egentligen hänt?
Allt kändes så konstigt.
Jag fattade verkligen inte.
Plötsligt kände jag hela jag frysa till.
- Harry hennes puls försvann! Skrek jag.
Jag såg paniken i Harrys ögon.
Med skakade händer letade han efter pulsen på hennes hals.
- D-den är b-borta, vad g-gör vi? Frågade Harry med en blandning av panik och oro i rösten.
- Fortsätt med du vet hjärt saken, fick jag fram.
Harry fortsatte.
Samanthas puls kom inte tillbaka.
Var hon död?
På riktigt?
Död?
Jag kunde höra ambulanssyrenerna från en bit bort.

Tack för alla kommentarer!
DAM DAM DAAAM!
Kommer Samantha dö?
Nästa kapitel kommer snart;)